Hej, kompisar! Jag har haft en ljuvlig men hektisk dag som bestått av: jobb, härlig lunch med härlig vän, hämtning på föris (med kompisar till Tom som hade: mycket att berätta efter att han inte varit där på tre dagar. Höjden av mys att få snacka lite goja med treåringar varje dag), några snabba ärenden och sen fortsatte kvällen med tonfiskpasta, soffhäng med ett litet huvud som höll på att somna på min arm och nu: kvällsjobb. Jag vill ju lägga undan allt vad skärmar heter vid typ 20.00, men det är väl såhär alla föräldrar gör? Går från kontoret tidigt för att hämta på förskolan och sen öppnar man datorn efter läggning och kompenserar. Och så ligger man med ett huvud som snurrar i 180 vid läggdags. Jag är liksom 190% superprivilegierad och tycker ändå livspusslet är svårt (läs: omöjligt). Nåväl, nog om det. Efter ett snabbt scroll i kamerarullen ser jag att jag inte har något vettigt att dela med mig av, så här får ni kika på mina senaste sparade inlägg på Instagram: Jahopp, då vill man blondera håret och ha fluffig polo under kavaj. (Och gärna sval och mystisk personlighet, men det är typ ingen idé att ha med på vill ha-listan). Jag som är skitdålig på tough love säger numera "äääälskling, du kan slå bilen mot bordet löööst" och "gubbeeeen, såhär klappar man på kinden fint istället för att ge mamma en rak höger". Jag tänker OFTA att Nederländerna är ett land med folk som har KOLL. Och dom gör mig SÄLLAN besviken. Ska inte lägga upp hela karusellen, men klicka er gärna in på Veronicas instagram och läs det här inlägget: "Sluta tvinga dig själv ut ur din bekvämlighetszon! Det i den the magic happens" - det här satte ord på en tanke jag tänkt länge, länge. Man blir sällan bättre om man inte duger och är älskad som man är redan. Precis som barn, behöver vuxna trygghet för att våga utmana sig själva och växa. Man kan liksom inte leva på kanten av branten hela livet. Ny favorit-insta alert! Påminn mig, varför bor vi inte i Blue Ridge Mountains och lever ett romantisk bondeliv? Ops, fick inte med slutklämmen: "... teach the coat flip"! Tydligen ett knep som är vanligt i montessori-förskolor (rätta mig om jag har fel). Man lägger jackan såhär på golvet, hjälper till att klä in händerna och så kan ungen kasta den över huvudet och vips så är den på. Undrar när min son är mottaglig för det här? Imorgon?Okej, back to business. Sov gott inatt!
