Tjooollahoopp, tjollahej! This is Lone reporting live from Stockholm, Sweden! Skojar. Men känner mig lite som en resande reporter som ska till storstan och jobba, med rullväska och laptop under armen. I talande stund sitter jag som en hösäck i mina föräldrars soffa, med dunkande huvudvärk och noll kraft i kroppen. Varför? Tom verkade ha resfeber åt mig, och vaknade kl. 04. Och så 6 timmar restid på det, med 25 grader i luften och folk överallt (svar ja, jag har absolut blivit lite allergisk mot folkmassor sedan jag flyttade till en öde ö). Kanske snarare lite backpacker i Asien-vibe över det hela. Summan av kardemumman är helt enkelt att jag försöker lavja någon som reser, haha! Jag och Tompas farmor hämtade på föris och gick till Stora torget för att käka glass. Tom hoppade runt på alla sten-lamm och sjöng "Bä bä vita lamm". Dögulligt. Tack älskling! En ensamkväll innan Johan kom hem. Just det - jag har varit dundersjuk hela veckan. Så, här satt jag fortfarande lite snuvig men tacksam för att vara på bättringsvägen. Givetvis framför Fab 5. (Är det verkligen bara jag som kollar på det här?). Söndag och pappas hemkomst! Jag och Tom kryssade ner till hamnen, genom ett fullsmockat Visby som väntade på studentkortegen, för att vinka in båten. Den här lille fyrvaktaren står numera jämt på balkongen och vrålar "Båt! Båt!" så fort färjan syns där borta i fjärran. Hoppas att det blir ett mysigt minne för honom att komma ihåg, hur vi kollade på båtarna från balkongen och vinkade hej och hejdå till färjan när vi visste att någon vi kände åkte med. Det känns som det kommer vara en ljusglimt i minnesbanken för mig, i alla fall. Ett stort glittrande hav i solsken och småbåtar som kluckar i hamnen - men dom har inget emot den här lilla killens skratt och nyfikenheten som ryms i dom stora blå som sitter på vardera sida nosen på honom. Förlåt, nu blev jag visst lite blödig. Återförenade! Johan gjorde bolognese och serverade iskallt vitt, och sen spenderade vi mycket tid åt att catcha upp. Visst har vi ju hörts på telefon varje dag, men det blir så tydligt vad mycket man har att prata om efter en vecka isär. Det var också något slags mysigt kvitto på att vi ändå alltid vill ha den andres åsikt om ditten och datten. Tacksamhets-nyp i armen och ett avsnitt Bodkin innan läggdags. En bild som måste blivit tagen tusen gånger, haha. Klockan är 06.52 och jag kliver på färjan - utan Johan, barn eller hund! Tror faktiskt det är första gången någonsin? Dom här byxorna var faktiskt ett bra köp - sköna och svala, en dag som denna. Aaahh, gäsp! Tänkte unna mig en liten lur, men det gick icke. Jag råkade köpa kaffe till frukosten av bara farten och sen hade jag lite svårt att slappna av. Funderade på alla grejer jag hade glömt hemma och det faktum att jag aldrig varit såhär långt ifrån min son. Det är töntigt, men det känns faktiskt lite... tomt? Obekvämt? Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, för jag vet ju att han har det superbra men jag vill också alltid vara en armlängds avstånd ifrån ifall det skulle hända något.Jag sa till Johan att det kändes lite läbbigt att jag skulle flyta runt som en ensam liten ö på ett stort hav nu i några dagar. Jag tillhör definitivt en av dom som tappar greppet om sin egen personlighet efter barn. Det här är kanske pinsamt att erkänna, haha, men då får jag väl vara tillräckligt dum för att inte fatta att jag ska skämmas (eller jag gör väl det lite, men det blir ju bara ännu mer anledning att lyfta på locket!!). Mitt liv har kretsat helt sonika kring min familj i snart två år och jag har inte riktigt reflekterat över vad som är kvar på min egna lilla ö. Det blir så himla tydligt när man befinner sig i situationer som man inte befunnit sig i sedan ja, familjen hände. Helt plötsligt är jag kollegan som pratar om barn, helt plötsligt har jag inga stories ifrån utekvällar och helt plötsligt har jag tappat greppet om hur man klär sig, något som jag innan tyckt varit dagens höjdpunkt. Okej, jag kanske börjar bli lite gammal också, haha. Missförstå mig rätt, det går ingen nöd på mig. Bara reflekterar hur jag känner mig lite "ny" på allt igen och hur resan dit ändå gick i en fart som hann göra mig lite fartblind. Gud, vad duktig jag var på att småprata vid kaffemaskinen, hänga med i trender och leverera anekdoter - förr i tiden. Klipp till idag när jag står med håret på ändan och inte fattar hur jag köper biljett till tvärbanan. En sån jag hade suckat åt för några år sen!!! Det här kommer låta som klyschornas parad, men - om du känner lite lika som jag, ska vi bestämma oss för att det är positivt pirrigt och inte läbbigt nervöst att upptäcka sin 2.0-version? Idag fick jag dela ett garv med ett äldre par, som hörde hur jag utbrast "haha, men VA???" där jag stod som ett frågetecken framför biljettautomaten. Härom veckan sa en kompis att hon tyckte att det var så snyggt att jag klädde mig oversize, en klädstil som jag i mitt huvud klankat ner på som lat och slapp. Och jag har fått toppenvänner bara genom att bli mamma. Jag får nästan svindel av tanken att jag har något gemensamt med kvinnor i alla åldrar över hela världen, det är ju så ballt! Som dom säger i min favoritdikt: tanter är gamla mammor. Är inte det ett så mysigt säg? Låt oss plocka dom där russinen ur "att bli äldre"-kakan. Jag ska inte tråka ut er nå mer, utan möta upp en vän och tråka ut henne med det här snacket över ett glas vin! Ha det bäst <3 och skriv till mig om ni känner lite livskris efter BF, tydligen kan jag prata om det här: mycket.