Häng med oss en eftermiddag mitt i livet! Aahh, klockan närmar sig Hämtning på föris! Solen skiner, jag har inte ens gjort hälften av det jag skulle idag men snart får jag se min unge och det gör mig glad! ... Oooookej, saker och ting gick inte som planerat. Eftersom mini-bossen precis lärt sig gå är vagnen gamla nyheter. Det som började med en brottningsmatch ner i vagnen blev en brottningsmatch att få på skorna igen. Var kommer dom här vansinniga krafterna ifrån? När han kröker ryggen och slingrar sig loss har jag inte.en.chans. Mentalt brottades jag med tankarna 1. Tycker alla att jag curlar honom om jag bär honom? 2. Är det nu jag ska vara en sån alfa-förälder som brottar ner honom i vagnen och visar vem som bestämmer, eller är man aggressiv och obehaglig då?? 3. Kan jag SLUTA ens reflektera över punkt 1 och 2!!! To be honest, så bar jag honom på ena armen hela vägen hem igår, och den andra armen fick dra vagnen. Idag fick han helt enkelt gå. Och jag sprang runt honom som en galen fårahede och försökte valla honom bort från bilvägar, nyponbuskar samt ifrån att göra en U-sväng och springa tillbaka till kompisarna. Det blev några stopp på vägen. Bland annat för att inspektera en brunn på nära håll. ... och pilla på grannens Pokémon-plank. Gjorde en mental notering: "ta inte den här vägen om ni har bråttom hem någon gång". Promenaden som brukar ta 5 minuter tog 35 minuter, men vad gör det! För några år sedan, när jag jobbade i Stockholm, slog tanken mig ibland "varför stressar jag och klämmer in mig på den här fullsmockade tunnelbanan, för att komma hem och göra INGENTING?". Varning för klyscha: kan inte resan få vara en del av målet? Lättare att tänka när resan är en promenad genom ett soligt kvarter i Visby, och inte gröna linjen i rusningstrafik - en av anledningarna till att vi faktiskt bor här. Jag slog på Alfons Åberg och Tom rusar alltid till soffan när han hör signaturmelodin. Det är jättegulligt. Jag skar upp lite äppelklyftor och så satte vi oss här och bara mööös. Det här är väl en ganska bra rutin för att varva ner efter en dag på föris? Pussade på hans fjuniga huvud och tänkte att det är bäst att carpa diem innan han får spring i benen igen. Och innan han är 15 år och låser in sig på rummet efter plugget. Gillar Pommes att käka äpple? Nä. Gillar Pommes att käka äpple när det är Toms äpple? Absolut. Vår knäppa hund. Sedan blev det precis som jag misstänkte spring i benen. Johan kom hem och vi åt tidig middag innan vi tog en kvällsprommis. Lillskrutten satt och babblade i vagnen tills han nickade till. Då pinnade vi på hemåt och käkade kvällsgröten i soffan innan det var natti natti. Jag och Johan kröp upp i soffan och kollade Alla mot alla. Vi fnissar lite åt att vår son heter Tom Jerka och att ett lag består av just Tom + Jerka. När jag var på återbesök efter förlossningen träffade jag en barnmorska som sa att alla som heter Tom blir långa och snälla. Jag har alltid haft känslan att alla som heter Tom är bra på att laga mat. Tom Sjöstedt kanske är allt det här? Jag kommer i alla fall alltid minnas när jag mötte den barnmorskan, hon var så underbar (även fast det inte är så sannolikt att vår Tom blir särskilt lång). Är det inte alltid något speciellt när någon pinpointar ut något angående ens barn? Jag älskar det.Snart ska jag krypa ner och somna med Henrik. Ja, alltså somna till podden "Somna med Henrik". Just nu känns det inte som att jag hinner ifatt mina tankar under dagen och så kommer allt i en explosion så fort jag lägger mig ner - då är Henrik min bästa kompanjon. Godnatt kompisar, nu laddar vi för fredag!
