Jag har bara en sak att säga och det är: pjuh. Pjuuuuh. Sen sist vi hördes har vi alltså betat av en hel läkarutbildning i sjukdomar. Tom har (tack och lov, får man säga) klarat sig bäst men jag har checkat av förkylning och magsjuka. Johan kvalar in på en solklar första plats i VM i Ha det värst genom att efter en omgång influensa dra på sig lunginflammation, så illa att han spenderat de senaste dagarna på sjukhus. Men idag kommer han hem och det är bästa Alla hjärtis-presenten ❤️ Jahopp, men finns det någon ljusglimt i den här misären då? Ja, det skulle väl vara dom där två dagarna innan min magsjuka, när Johans influensa ebbat ut men innan lunginflammationen infann sig. Vi kikar: Jag tror vi ville fira att Johan var hemma från sina jobbresor och göra lite extra god mat. Miniwraps med stora räkor blev mumma! Johan använder "Recept, tack?!"-podden som kanske de flesta andra använder Kökets middagstips under Nyhetsmorgon - som direkt inspiration på vad som skall ätas ikväll. Ramen fast med spaghetti och ungefär en dutt av hela kryddskåpet var också: mumma! Vi borde laga mer asiatiskt (som vi säger varje gång). Att vara hemma i karantän är extra extremtråkigt när man har lekt igenom allt som går att leka med i ett hem ungefär femtonhundra gånger. Men en sak hade vi inte provat än: leka frisör! Mamma klippte av tofsen i nacken (en guldlock jag ska spara forever and ever, hoppas det inte är äckligt) och pappa gick lös med rakapparaten. Sån stor kille! Blev lite impad över hur stilla han satt, det var som att han hajade grejen direkt. Han kanske gillar att bli lite ompysslad, precis som mammis.Nu är det abbb-solut inte synd om mig, men hua vad jag känner i kropp och knopp att jag nu varit ensam med Tom i typ tre veckor (förutom dom där ljuva två dagarna). Jag undrar lite var han börjar och jag slutar, så som vi suttit ihop. Han också, tror jag, för han har glömt hur man säger "mamma" och säger "pappa" till både mig och Johan. Jag tänker generellt väldigt mycket på ensamstående föräldrar och hur impad jag är av dom, och hur samhället borde rentav serva dom lite mer. Precis som att jag tänker "hur i hela friden ska en rullstolsburen komma fram på dom här gatorna?" när jag vadar bland snö och slask, eller "hur ska någon som precis flyttat till Sverige förstå det här?" när jag fyller i papper till, tja, vilken myndighet som helst. Kan man jobba i butik säg 10.00-19.00 om man måste ta varje hämtning, lämning och vab? Hinner man ha en hobby om man måste sköta all matlagning, påklädning, blöjbyte, nattning, städning, tvättning, listan: milslång, om man på det har ett barn som sover dåligt och ger dig typ fyra timmar osammanhängande sömn varje natt? Och då aldrig använda skärmar och tänka på hela kostcirkeln. All I can say is, jag har gått och lagt mig vid 20.00 med Tom dom flesta kvällarna senaste veckorna, helt slut som artist, och han har kollat "Pettson och Findus" medan jag rafsar ihop någon plåtmat. Och då ska man komma ihåg att jag bor med gångavstånd till allt, jag har ett flexibelt jobb utan en chef som stämplar in å ut mig, hundvakt varje dag och ett barn som sällan är särskilt påfrestande. Summan av kardemumman är väl att vi borde göra "it takes a village to raise a child" till något partis valspråk, vara lite extra förstående till alla ensamstående och, för min del, påminna alla föräldrakompisar att: jag tar er onge när som helst, om det så bara är för att du ska kunna ligga raklång i tystnad i två timmar!
