Idag slog Tom upp ögonen 05.00 och strax därefter sprang han ut till vardagsrummet och började dansa. Han har precis lärt sig rörelserna till "Bom, bom, bom, bom låter stora trumman" så nu är han jämt ivrig att få visa upp hur fint han "tickar" med fingret när klockan slår och slår sig på bröstet (okej, mest på den lilla kanonkulan till mage) när hjärtat slår. Ni som också får sjunga denna sång till världs ände fattar vad jag menar. Efter tre goda timmar med dans, lek och håll-i-gång släpade jag vagnen till förskolan, och resten av dagen har varit ett virrvarr av trötthet - klockan 11.40 frös jag till is och insåg att jag glömt lämna Tom på förskolan. Varför har dom inte hört av sig? Vad har jag mer missat? Det tog på riktigt flera sekunder för mig att inse vart jag var någonstans och att min son var i tryggt förvar på föris sedan timmar tillbaka. Sedan brände jag bort fingeravtrycket på ena tummen på en plåt och missade att Tom hade lyckats ställa om klockan på micron, så jag trodde att klockan var 18.23 i sisådär 2,5 timme. Tänkte att tiden alltid går så rysligt långsamt när man väntar på att få gå och lägga sig, haha. Ja, jag väljer glädjen och skrattar åt hur totalt kaputt man blir mellan öronen när man ligger minus på sömnkontot. 08.23 och precis lämnat på förskolan. Den här winter wonderland-situationen som pågår i Visby just nu får mig att känna mer julkänslor än vad jag har gjort på flera år sammanlagt. 12.26 och "kontoret" visar sig från sin bästa sida. 12.37 och dags för lunch. Jag känner mig super-curlad (men framför allt tacksam) för att Johan har gjort storkok med bolognese, så att jag ska slippa laga mat varje dag när han är borta. 14.12 är klockan när jag måste inta: skön men oergonomisk position i soffan med brännhet dator som förmodligen lasrar bort hela livmodern (skojar, men känner inte ni också så när ni haft datorn på magen ett tag?). 14.41. Jag har lärt mig att när himlen ser ut såhär, då är det dags att börja gå och hämta på förskolan. Om några dagar är det väl visserligen kolsvart istället. 19.47 och Tom sitter med sin drake i knät och lägger pussel vid sitt lilla skrivbord. Vill inte avbryta för att säga att vi ska gå och lägga oss, så han får sitta en stund. Han småpratar lite med sig själv, sen kollar han upp och bak på mig, fnissar och springer för att slänga sig i min famn med ett stort "daaaah!!". Det är väldigt mycket som är "daahh" nuförtiden så vet inte riktigt vad han menar den här gången, men han lägger huvudet på min axel när jag bär in honom i sovrummet och efter att ha läst lite Alfons borrar han in sig i min mage och börjar snarka. Jag blir gråtigt tacksam att jag får vara hans mamma, och så tänker jag vad många mammor som tänker likadant om sina barn. Kanske precis just nu? Hur många är vi exakt nu som pussar en unge i håret och tänker att allting är bättre för den här lilla personen finns? Jag har pratat med flera olika mammor på senaste tiden och har känt att man typ inte ens behöver säga klart sin mening - dom fattar. "Jag vet att jag låter nojig, m..." och så kan den andra svara med en blick som säger "... men det är ju ditt barn". Eller "jag känner mig så..." och så nickar någon till svar "... otillräcklig, sönderstressad, tacksam, trött, överlycklig, jajamen, I get it". Jag ska inte svamla vidare, men när vi kryper ner ikväll kanske vi kan ägna en tanke åt att vi allihop en gång var små barn som blev pussade i håret när vi sov och att våra föräldrar tänkte nog så om oss också, även fast dom inte alltid sa det. Det finns någon som tycker världen är bättre för att du är i den ❤️
