Jösses hörreni, den här dagen har varit en sån bergochdalbana så jag känner mig helt färdig. Efter några dagar av konstant NEJ, sparkar och rekorddåligt humör på min son, sov han idag till kl. 07 och sen var han helt underbar att ha å göra med typ resten av dagen. En ödmjuk reminder om att när saker känns som värst, är det förmodligen på gång att vända (kan appliceras på: allt, tror jag). Barns utbrott, att dom inte gör som man säger och att det krävs att man stålsätter sig då och då, det kommer ju med föräldraskapet och det hajar jag. Men hujeda mig vad det tar energi, att inte bara give in. Jag vill ju ge mitt barn världen och mer därtill, men det är också en björntjänst om jag gör det. Det är mig han är förbannad på, och det är mig han söker tröst hos. Jag står där med öppna armar och säger "du får inte leka med tändare, men du får mig" och han svarar med sparkar och slag, men också krampaktiga "släpp mig inte"-kramar några sekunder när han glömmer att det var jag som var boven. Om jag är överväldigad av min egen känslostorm under det här (frustration, sympati, ånger, beslutsamhet, total kärlek, you name it under samma millisekund) - vad är inte han då? Ibland antar jag att vi lär oss samtidigt att hantera jobbiga känslor. Besvikelsen över att inte få äta russin till middag och paniken i att vilja ta bort alla hans onda känslor direkt, väger lika tungt. Hopplösheten när man står där i en fight ännu en gång och euforin när allt är easy peasy igen. Vi kastas hejvilt mellan olika ändar av alla spektra, å det är bara att åka med. Man kanske inte behöver enjoy the ride 100% av tiden, men jag kan säga såhär: annat har fått mig att må bra mycket sämre, men inget har någonsin fått mig riktigt så glad som min unge. Bra ljus hände, och då får man passa på! Jag tror det gjorde hyn bättre och leendet krispigare, men det föll på ögonen, va? Haha, tröttheten lyser igenom. Stapelklossar måste vara det mest välanvända vi gett Tom? Han staplar varje dag och har till å med lärt sig några siffror nu, tack vare. Parklek efter föris. Tom skymtade dock parkeringen som ligger bakom och gick med bestämda steg dit. "Bila!!" tjöt han och pekade på varenda en. Hade jag haft något extra flott event på gång hade jag gärna satt tänderna i den här stassen! Det ljuuuvaste glittret. Jobba efter nattning. Pommes snarkar bredvid mig och solen går ner as we speak. Att Tom tydligt har orkestrerat hur jag ska ligga bredvid honom vid nattning de senaste dagarna, förvånar mig egentligen inte ett dugg. Han tar ett bestämt grepp om min arm, snurrar, hivar sig, gossar in. Vänsterarmen ska vara kudde och ligga som en krok runtom överkroppen, högerarmen ska möta vänsterarmen som i en kram och jag måste ha kinden mot honom, tills det blir för varmt. Det är som att han kompenserar upp för en dålig dag. När han vaknar på natten, lyfter vi över honom till vår säng och då vill han dela kudde och vara nos mot nos. Som en fin ritual, ett kvitto, en tyst överenskommelse - att när det väl kommer till kritan, är det dig jag vänder mig till. Och jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer vända mig bort.(Fast man kan ju kanske hoppas att han kommit längre när han är runt 40, och hittat bättre tekniker än att krypa ner hos morsan och mun-andas en millimeter från mitt ansikte, när livet är motigt).
