Vad skådar mitt norra öga? Är det den där ljuvliga helgen man hört så mycket gott om? Jajamen! När det inte är total snöstorm så har vi det krispigaste, ljuvligaste vintervädret! Det som gett Pommes livslusten tillbaka (hon var ju deppad ett tag) är att få busa i snön. Så, det är bara att dra på sig stövlarna och hoppas att man inte ramlar ner i ett bottenlöst hål här. Jag blir så glad av att se henne glad så jag kan gå och fnissa för mig själv som en halvgalen (alternativt nykär) person. Fredag och ni vet vad solnedgång betyder - slå igen datorn och hämta lillkorven! Tom var: 100% redo att ta helg. "Släpp ut mig härifrån". "Är du vaken där bak?" slängde jag över axeln (pulkan är ju perfekta vaggan för lilleman) och fick påminna mig om att inte vara en såndär mamma som hela tiden kommenterar "du ser trött ut", "är du lite trött? Ska du sova lite?" eller använder trötthet som anledning till varför man är grinig eller ledsen. Även fast det ibland är fallet, så minns jag det som så irriterande att höra när jag var liten. Och helt ärligt - vad skulle du känna om du hade en dålig dag och din partner nöp dig i kinden och sa "aww, det är nog för att du är lite tröttis". (Även fast det ofta är fallet för vuxna också, haha).Överlag är det en grej jag kan bli trött på - att göra för stor skillnad på barn och vuxna. Missförstå mig rätt, jag tycker barn ska få komma undan med en miljard mer grejer än vuxna, men det är ju ändå ofta det sätts högst kav på dom minsta. Hur många vuxna kan sitta tysta och lyssna färdigt på något dom tycker är ointressant under en middag? Hur många vuxna kan sätta ord på sina känslor och inte skämmas för att gråta, eller säga att dom är sårade? Vi är alla bara stora barn med samma känslor som alltid, men som vi lärt oss att dölja och tygla. Det brukar väl sägas att man börjar som en kantig sten och sen slipar livet ner en tills man får mjuka kanter och vackra skav. Men det finns något så ofantligt fulländat i en såndär liten sten som just inte blivit klunsad gentemot massa andra stenar än. Vad mycket vi kan lära oss, eller lära om oss. Ingen ny tanke såklart, men tycker alltid det är lika förundrande och fascinerande när den slår mig. Den genomsyrar mycket för mig: varför ska inte Tom få smaka på min mat om jag låter Johan smaka? Varför får inte Tom snacksa i soffan medan vi gör det typ varje kväll? Jag ger efter för mitt sötsug, men ajabaja om mitt barn ber om en bulle då och då. Det är klart att man måste strössla runt lite god uppfostran, men blir det inte tydligt att en bra förebild är den bästa uppfostran? Jag tycker det. Ställ inte krav på barn som inte du som vuxen kan leva upp till - ingen rocket science. Och det är ju faktiskt inget dåligt om man råkar bli en lite bättre, eller mer disciplinerad, person än vad man var innan. Nog svamlat, trevlig helg ❤️
